”Nu ska vi gifta oss!”

Rebecca

Allt började egentligen med att jag hamnade i en mindre livskris när jag efter ett cellprov fick besked om förändringar på min livmodertapp. Jag fick dödsångest och funderade mycket på vad som skulle hända. Efter att jag tagit bort en bit på min livmoderhalstapp (CIN ll) fick jag veta att de fått bort allt. Här började mina tankar på vad som skulle hända med mina små barn som var 1 och 4 år då, sommaren 2016, om någon av oss föräldrar gick bort. Jag fick fart i min sambo som jag varit förlovad med i nio år och sa ”nu ska vi gifta oss!”

I och med detta började jag testa brudklänningar och jag ville ha en djup urringning i ryggen och håret uppsatt. Problemet var en utstående, stor leverfläck på min hals som jag tyckte såg äcklig ut och som jag alltid lyckades få att blöda när jag borstade mitt långa hår.

Jag bokade en tid hos vårdcentralen som gick med på att ta bort den. Tog även bort en liknande på ryggen. Samtidigt visade jag upp en platt leverfläck som jag kliat på under min graviditet och som faktiskt växt, precis som allt annat under graviditeten. Läkaren tyckte den såg ”ful” ut och skickade fläcken till patologen för undersökning. ”Vi skickar brev” sa han.

14 veckor gick och inget brev kom. Men så ringde telefonen när jag satt på jobbet. Läkaren sa något om att han hade rätt i sin bedömning. Denna fläck var faktiskt ful. Jag förstod inte riktigt vad han menade med ordet ful men eftersom min mamma precis opererat bort bascellscancer så tänkte jag att det var något sådant. Jag fick en tid till samma läkare dagen efter och jag tog med min sambo. Helt ärligt så förstod jag faktiskt inte ens själva besöket att det var malignt melanom men läkaren pratade på om att det var bra att han tagit bort fläcken och att jag skulle opereras igen för att ta bort marginal. Det var inte förrän jag själv gick in i min journal och läste SVF malignt melanom som jag verkligen fattade.

Cirka en vecka senare gjordes ytterligare en operation och de tog ungefär 5 cm på min mage. Allt gick bra och jag fick svar att det inte spritt sig. Jag fick också komma till hudkliniken som kollade igenom resten av min hudkostym och de fotade hela min kropp i Photofinder. Inget såg konstigt ut och det vikigaste skulle nu vara att jag höll koll själv. Jag och min numera make kollar ofta, fotar och diskuterar om ”denna verkligen funnits här tidigare”?

Hösten 2017 ser jag på min rygg att det är en fläck som faktiskt är svartprickig och asymmetrisk. Kliar den lite också eller är det inbillning? Jag letar fram bilder från maj 2017 och visst har den blivit mörkare? Jag pratar med min mamma och min man och jo den har faktiskt blivit svartare och större. Kontaktar hudkliniken och får en tid dagen efter. Den här fläcken var läkaren absolut inte orolig för men tog bort den ändå.

Den 22 december 2017 sitter jag på jobbet. Det är två dagar kvar till julafton och vi har precis ätit en mysig julfrukost på jobbet. Snart ledighet i nästan två veckor med familjen. Nu ska vi vila, umgås och ha det härligt. Då ringer telefonen – hemligt nummer. Jag svarar. Läkaren i luren ber om ursäkt för att hon ringer och meddelar detta men tyvärr, det var ytterligare ett malignt melanom. Men ett så kallat in situ. Jag bryter ihop, ringer min man som hämtar mig och vi åker hem och googlar. In situ- pust verkar vara relativt ofarligt ändå. Det bokas en ny operation för att ta bort marginaler.

Den 4 januari får jag tid och allt går bra. Läkaren och sköterskorna är helt fantastiska även om det är lite otäckt att ligga där på britsen och lyssna på brännmaskinen när det blöder för mycket för att sy ihop bara. Får svar att det, som förväntat, inte spritt sig och jag får frågan om jag vill göra en utredning för att se om jag har någon genetisk fallenhet för cancer.

Jag har i skrivande stund skickat in papper om tidigare cancerfall (och kontrasterar att jag inte har cancer i närmsta familjen). Har även varit på hud och fotat två fläckar som vi ska hålla koll på samt att jag ska på kontroller var sjätte månad. Min största oro är ändå att det har spritt sig. Att det ligger någonstans och vilar i min kropp och kommer attackera mina lungor eller mitt skelett. Det är en ständig oro men jag hoppas och tror på sjukvården och jag har stenkoll själv.

Jag har solat en del och alltid älskat solen, en del utlandsresor och solarium när jag var yngre men inget extremt. Har väl relativt ljus hud och ganska många leverfläckar. Idag är jag 30 år gammal.

/ Rebecca