”På vårdcentralen tyckte man inte att pricken såg farlig ut”

Diagnos i juni 2015

”Den där pricken strax under vänster knä… Jag kom på mig själv många gånger, innan jag tog mig till vårdcentralen, att jag var och pillade på den. Något sa att jag borde gå och kolla upp den, men eftersom den var rosa och jämn tänkte jag att – Näää det är inget.

Men jag hade ju inte haft pricken tidigare… eller hade jag det, tänkte jag nästa gång jag var där med fingrarna. Den fanns ju där på framsidan av benet strax under knät. Jag tror att det dröjde minst sex månader innan jag tog mig till vårdcentralen. Minst sex!

På vårdcentralen tyckte man inte att pricken såg farlig ut, men eftersom jag hade kommit dit, var det lika bra att ta bort den och skicka till analys. Om det var något, skulle de höra av sig. Livet gick vidare med mitt arbete som jag älskade och jag hade inga bekymmer. 

Två veckor gick och jag hade inga tankar på provresultatet, jag hade släppt allt.

På grund av mitt arbete kan det vara svårt för utomstående att nå mig vissa perioder. Den tredje veckan såg jag att någon hade sökt mig febrilt från samma nummer. Jag kände igen riktnumret, det var vårdcentralen. Det ringde igen och denna gång kunde jag ta samtalet.

– Jaana, jag är hemskt ledsen, men provet visar tyvärr på något som vi definitivt inte trodde att det kunde vara. Jag skulle genast ta mig till sjukhuset. Sen gick det fort. I augusti 2015 tog man bort mer vävnad och man gick även in i lymfkörtlarna i vänster ljumske. I september fick jag veta av specialistsjuksköterskan att man hade funnit en knöl i ljumsken, så det blev en radikal lymfkörtelutrymning. Den var jobbig, kan jag lova! Men jag arbetade på, cancern existerade inte för mig. Ljumsken tog tid att läka. Ett snitt som inte ville läkas och inflammation efter inflammation gjorde det hela till en lång process.

I februari 2016 hittade man en knuta på vänster lår. Efter biopsin skickades jag på magnetröntgen och då fann man en tumör i huvudet. Det blev snabbt operation. Jag hade ännu inte förstått hur allvarligt detta egentligen var.

I mars 2016 påbörjade jag min behandling, immunterapi med Nivolumab. En gång i månaden under två års tid. Jag fick veta allt om eventuella biverkningar och vad jag skulle vara uppmärksam på.Täta, regelbundna kontroller bokades in på ett sätt så att mitt arbete inte skulle påverkas.

Därefter drabbades jag av en djup personlig kris som tog allt mitt fokus. Behandlingarna fortsatte, blodprov efter blodprov, CT och MRI. Det blev en del av min vardag, som ett slags jobb… medan jag koncentrerade mig på krisen.

Efter tredje behandlingen upptäcktes att tumören på vänster lår hade minskat och jag mådde hur bra som helst. Visst hade jag mina bakslag under resan, en blodförgiftning och ett förlorat arbete, men jag mådde ju trots allt bra.

På Universitetssjukhuset i Lund var de helt fenomenala. En tid efter att jag hade påbörjat immunterapin blev jag tvungen att flytta. Det nya sjukhuset (Mälarsjukhuset i Eskilstuna) körde på med samma behandling som påbörjats i Lund och med samma fina resultat. Inget nytt tillkom.

I juni 2018 var behandlingen färdig. Inga problem förutom lite vitiligo på ryggen och bröstet. Efter avslutad behandling hade jag fem år av kontroller. Först var tredje månad och de sista två åren var sjätte månad.

Jag hade lite problem med en av plattorna som man hade satt in i huvudet och jag fick därför träffa neurokirurgen (David) som hade tagit bort tumören. Jag glömmer aldrig hans leende när han såg mig.

– Med den prognosen du hade när jag opererade, är det en fröjd att få se dig. Självklart tar jag bort plattan och du får en lite bättre frisyr den här gången. Jag måste hälsa på honom och tacka igen!

Ana, Sara, Antonis, Carina och Emma, utan er hade detta inte gått! Ert stöd, er expertis och ert genuina intresse för att fler ska få samma besked som jag fick den femte maj 2023 av just den läkaren som jag började denna resa tillsammans med. Beskedet att cancern är borta. – Vi släpper dig!

Jag vet att vi inte är lika. Jag vet att många har ont, men försök att göra något hela tiden. Ockupera dina tankar med annat. Låt experterna sköta din behandling. Du kan inget om det ändå. Du kan lära dig genom att vara delaktig. Det du kan påverka är hur du mår. Ditt välmående är otroligt viktigt. Det är ju trots allt du och dina läkare som gör denna resa tillsammans. Lita på dem och på dig själv.”