Man räknar med att ärftliga faktorer har stark betydelse för ca 5-10% av alla fall av hudmelanom. Sedan 1970-talet har familjer med ärftligt melanom studerats och det finns i varje sjukvårdsregion mottagningar för utredning och uppföljning av medlemmar i melanomfamiljer. Man har sett att ärftligheten oftast tycks följa ett så kallat dominant mönster, d.v.s. att om en person bär på melanomanlag, så har denna 50 % risk att föra det vidare till varje barn. Detta innebär att s.k. förstagradssläktingar till melanompatienter i familjer d.v.s. barn, syskon och föräldrar, har 50 % risk att bära på sjukdomsanlaget. Sedan 1994 har det varit känt att i en liten andel (ca 10 %) av dessa melanomfamiljer bär på förändringar (mutationer) i en s.k. tumörsuppressorgen (tumörförhindrande arvsanlag) kallat CDKN2A. I Sverige har forskarna hittat en speciell mutation (p.122argdup), som endast finns i här och som är den absolut vanligaste förändringen bland svenska familjer med CDKN2A mutation. Detta är en s.k. ”foundermutation” som troligen uppstod hos en enstaka individ för länge sedan. Alla familjer som har denna mutation är därför nära eller avlägsna släktingar med varandra. CDKN2A mutationer är mycket sällsynta och kan därför inte användas för att, med hjälp av till exempel screening, hitta melanom i befolkningen. I familjer som har CDKN2A mutationer, kan genanalyser användas för att avgöra vilka individer som bär på mutationen och därmed har en kraftigt ökad risk för melanom (60-80% livstidsrisk).
I befolkningen har andra betydligt vanligare genetiska varianter en mycket större betydelse. Dessa genetiska varianter förekommer hos ca 10-20% av alla individer. Den mest kända genen är MC1R (som kodar för receptorn för melanocytstimulerande hormon som reglerar pigmentbildningen). Vissa varianter i MC1R är kopplade till solkänslighet, rödaktigt pigment med rödhårighet och ökad risk för hudcancer, inklusive melanom. Varje MC1R variant av detta slag, orsakar en fördubbling av melanomrisken. Men risken för att utveckla melanom kan vara betydligt större, upp till 6 gånger, om en individ bär på flera förändrade varianter.
Under de senaste åren har nya liknande gener med riskvarianter identifierats: ASIP, TYR, TYRP-1, IRF-4, och listan blir hela tiden längre. Dessa upptäckter har forskare gjort genom olika internationella samarbeten. Ett av dessa samarbeten är projektet GenoMEL där svenska forskare har bidragit med viktiga upptäckter. De genvarianter som är vanligast, kan troligen komma att användas för screening av melanomrisk i befolkningen.
Källa: Johan Hansson, Överläkare, Docent vid Radiumhemmet, Karolinska sjukhuset, Solna
© 2024 Melanomföreningen